Imorse var vi på vårt tredje besök hos vår barnmorska. Denna gången skulle jag komma dit fastande, dricka sockerlösning och sedan vänta där i två timmar för att kontrollera hur jag reagerar på sockret. Det såg bra ut och jag har ingen graviditetsdiabetes. Först sa barnmorskan att vi skulle ta min vanliga undersökning efter sockertestet, alltså två timmar senare, så vi bestämde oss för att älsklingen skulle gå hem under tiden och komma tillbaka till det var dags för min undersökning då vi bor så nära MVC. Men barnmorskan ropade in mig tidigare på undrsökning, så älsklingen missade tyvärr det. Lite tråkigt. Allt såg bra ut i alla fall - jag ökar i vikt, magen hade vuxit hela 5 cm och Lillans hjärtljud lät som det skulle. Det tog dock lite längre tid att undersöka hjärtludet då Lillan hade hicka och det var svårare för barnmorskan att kontrollera hjärtslagen då. Men gud så sött det var då, jag har inte märkt någon gång tidigare att hon haft hicka, men nu kunde jag se det mycket tydligt på hur magen rörde sig regelbundet plus att jag hörde hickan mellan hjärtslagen. När det gällde mitt blodvärde, har jag fortfarande lite lågt järnvärde trots att jag äter järntabletter (och sväljer dem med apelsinjuice), men hon tyckte inte att jag skulle höja dosen utan istället tänka på att äta extra kött, broccoli och annan järnrik mat.

Detta var ju första gången som jag var ensam med barnmorskan och det var kanske bra att det faktiskt blev så. Det kändes som om vi fick lite bättre kontakt. Hon är ju fortfarande mycket speciell, till exempel sa hon inte hej när vi träffades och frågade inte hur det var med mig. Så hon är ju lite konstig men jag försöker bara tänka att hon inte riktigt vet hur man för sig med andra människor. Men huvudsaken tycker jag ändå är att hon är bra när vi pratar om allt som rör graviditeten, och det var hon verkligen idag. Jag berättade bland annat om att jag är lite nervös över om det eventuellt skulle bli ett kejsarsnitt, då jag verkligen skulle vilja föda den normala vägen. Och hon sa då att det är mycket viktigt att vi pratar om det och ser till så att inte oron växer. Jag är inte orolig över det eventuella själva kejsarsnittet, utan det är mer att jag tror att jag kommer känna mig misslyckad   om förlossningen skulle sluta så. Men det känns bättre efter att ha pratat med barnmorskan nu och jag tänkte även läsa lite mer om det så att jag blir mer bekant med det.

Herregud vad jag börjar längta efter Lillan nu, längtan smyger sig liksom på mer och mer.