På rutinultraljudet i vecka 32 hade Neda inte vänt sig än och efter MVC-besök i vecka 36 var det fortfarande osäkert om Neda hade vänt sig med huvudet ner. Därför blev vi skickade på ett extra ultraljud till dagen efter. Neda hade fortfarande inte vänt sig. Vi visste redan att vi ville försöka med ett vändningsförsök om det visade sig att hon inte vänt sig. Vi fick tid till ett vändningsförsök redan dagen efter. Då vändningsförsöket misslyckades diskuterade vi med läkaren alternativen att föda i säte eller planera ett kejsarsnitt. Vi bestämde oss för att planera in ett kejsarsnitt för att undvika riskerna med att föda i säte som ganska ofta ändå slutar i ett akut kejsarsnitt.

Klockan 07.00 den 3 januari 2012 kommer vi in till BB i Malmö för att göra det planerade snittet. Som tur är, är det inget annat snitt inplanerat den dagen och inget akut snitt ska göras, så vi får åka upp till operationen som planerat klockan 07.40. Uppe i operationssalen får jag två kanyler i armen för medicin och dropp. Därefter får jag sätta mig på sängkanten för att få ryggmärgsbedövning. Jag har hört att många är nervösa inför bedövningen, men enligt mig är det inte särskilt obehagligt. Jag får lägga mig ner igen och känner direkt en värme i kroppen som tyder på att bedövningen börjar verka. Min mage tvättas noggrant av en kvinna som tycker att hon har världens bästa jobb. Där efter kontrollerar narkosläkaren om bedövningen verkar som den ska. Bedövningen tar inte bort känslan helt, endast smärta samt kyla. Jag ska därför berätta för narkosläkaren var jag uppfattar kyla när han drar med något kallt över min mage. Först tyckte jag att det var lite obehagligt att det var jag som skulle avgöra om bedövningen var tillräcklig, men mycket snart upptäckte jag att narkosläkaren kontrollerade flera gånger och hade full koll. När bedövningen spritt sig som den skulle presenterade alla sig i operationssalen, minst tio personer. Därefter började läkaren operationen. Det kändes ganska obehagligt, en stickande känsla, men det gjorde inte ont. Efter ungefär tio minuter förstå jag att Neda är utplockad. Jag får inte upp henne på bröstet som var tanken, utan barnteamet tar med henne i rummet bredvid då hon inte börjat andas. Björn följer med Neda och personalen. Jag ser på en monitor min dotter i rummet bredvid, två meter ifrån mig och när jag vänder ansiktet dit ser jag personalens ryggar. Jag har fortfarande inte hört något skrik. Neda är helt blå. Trots det känner jag mig inte särskilt rädd. Det är mycket känslor i kroppen, men jag känner att jag är i trygga händer och litar fullt på personalen som har hand om Neda. Någon minut senare hör jag ett barnskrik och jag kan pusta ut. Jag ser på monitorn att hon får mer och mer färg och efter ytterligare någon minut har hon en fin hudton. Hennes ben har hon i stort sett i huvudet på grund av att hon suttit i säte. Det såg faktiskt ganska kul ut.

Efter att de fått igång Neda ordentligt och vägt henne (det gick inte att mäta henne då hennes ben inte gick att sträcka ut riktigt än) kommer barnmorskan och lägger henne på mitt bröst och Björn sätter sig bredvid mig. Så sitter vi ett ganska bra tag. Vi gråter och är hur lyckliga som helst. Operationen fortgår fortfarande, då det är många lager som ska sys igen på mig. Hela operationen tog ungefär en timme. Björn och Neda går sedan med barnmorskorna ner till BB, samtidigt åker jag till uppvaket för att ligga under bevakning och för att vänta på att bedövningen skulle släppa. Där låg jag i drygt två timmar. Sista halvtimmen fick Björn och Neda komma upp och jag fick ha min älskade dotter på bröstet igen. När jag kunde röra mina ben igen åkte vi hela den nya familjen ner till vårt rum på BB.

Det obehagliga med kejsarsnittet suddades snabbt bort av allt det positiva. Personalen var underbar. Hela upplevelsen var helt fantastisk.