Drog precis på mig träningskläderna, och äntligen syns det även i dessa kläder att jag är gravid. Så nu kan jag sluta känna mig som Stig Helmer (lång med putmage) som älsklinge kallar mig ibland.. Nu känner jag mig äntligen gravid på riktigt! Det är alltså dags att börja träna igen efter en dryg veckas slappande i Vancouver. Orkar egentligen inte, men det är bara att göra det ändå. Det är som alltid: efter typ fyra veckors träning så börjar motivationen tryta och då måste jag tvinga mig för att hålla igång ändå. Varför kan man inte bara få vara en träningsfreak som älskar att träna som vissa gör? Jag älskar det i högst 2 veckor, sen efter ett tag kommer alltid en svacka som är så svår att ta sig igenom. Men denna gången ska jag inte ge upp! Alla som tränat under graviditeten säger att det är det bästa de gjort. Så då måste jag ju se till att göra det också :) Dags att ta på gympaskorna och ge sig av! Ha en fin dag alla fina människor!